Söndag med förhinder
Så nu ska det alltså bli dyrare igen. Det är kanske dags att lägga av en gång för alla? Jag måste säga att det inte känns alltför lockande. Förra nyår lyckades jag hålla upp i tre månader, och jag har helt klart sänkt min konsumtion. Men om dosorna ska kosta runt 40 spänn styck börjar det bli lite väl saftigt för plånboken...
Trodda jag hade förmiddag idag, men tji fick jag. Ringde hit för att meddela att jag skulle bli sen i morse, och då fick jag beskedet att jag skulle jobba eftermiddag. Så jävla trist. Och då inte bara för att jag var uppe innan sex i morse. Jag och M hade ju bestämt att vi skulle gå ut och shoppa och sen gå hem för att mysa i hennes soffa. En jävla miss...
Jag hade ju dessutom planerat att jag skulle säga till henne att jag älskar henne. Det blev ju inte som planerat. Nu är det visserligen inte så att jag älskar henne på det traditionella sättet att jag vill vara ihop med henne och skaffa barn, men jag vill ha närhet. Hon är en av de mest fantastiska människor jag träffat och sjukt attraktiv på alla plan. Det var väl mest det jag vill säga till henne. Jag vet dessutom att hon gillar mig också eftersom hon gärna vill vara kompis med mig om 25 år också... Känns lovande.
Jag har kommit fram till att allt det här antagligen har sin rot i att jag saknat nån som visat sig bry sig om mig i mitt liv. Min pappa har jag ju inte träffat på en bra bit över 20 år och min mamma är totalt frånkopplad vad gäller känslor. Det är antagligen därför jag söker mig till starka kvinnor som visar mig kärlek. Jag vet att det är uppfuckat, men jag kan inte göra nåt åt det.
Har åtminstone försökt ta kontakt med min psykmottagning igen så att jag kan få lite support därifrån. Min läkare har hunnit sluta sen jag var där senaste, men jag hoppas få träffa hennes efterträdare. Hoppas bara att han är lite bättre än vad hon var. På våra träffar pratade hon för fan mer än vad jag gjorde... Trodde inte att det var så det skulle vara när man är hos psykologen.
Trodda jag hade förmiddag idag, men tji fick jag. Ringde hit för att meddela att jag skulle bli sen i morse, och då fick jag beskedet att jag skulle jobba eftermiddag. Så jävla trist. Och då inte bara för att jag var uppe innan sex i morse. Jag och M hade ju bestämt att vi skulle gå ut och shoppa och sen gå hem för att mysa i hennes soffa. En jävla miss...
Jag hade ju dessutom planerat att jag skulle säga till henne att jag älskar henne. Det blev ju inte som planerat. Nu är det visserligen inte så att jag älskar henne på det traditionella sättet att jag vill vara ihop med henne och skaffa barn, men jag vill ha närhet. Hon är en av de mest fantastiska människor jag träffat och sjukt attraktiv på alla plan. Det var väl mest det jag vill säga till henne. Jag vet dessutom att hon gillar mig också eftersom hon gärna vill vara kompis med mig om 25 år också... Känns lovande.
Jag har kommit fram till att allt det här antagligen har sin rot i att jag saknat nån som visat sig bry sig om mig i mitt liv. Min pappa har jag ju inte träffat på en bra bit över 20 år och min mamma är totalt frånkopplad vad gäller känslor. Det är antagligen därför jag söker mig till starka kvinnor som visar mig kärlek. Jag vet att det är uppfuckat, men jag kan inte göra nåt åt det.
Har åtminstone försökt ta kontakt med min psykmottagning igen så att jag kan få lite support därifrån. Min läkare har hunnit sluta sen jag var där senaste, men jag hoppas få träffa hennes efterträdare. Hoppas bara att han är lite bättre än vad hon var. På våra träffar pratade hon för fan mer än vad jag gjorde... Trodde inte att det var så det skulle vara när man är hos psykologen.
Kommentarer
Trackback
