Saker som händer
Åkte tunnelbana för första gången på länge för några dagar sen. Hade varit och fikat med min underbara kollega som ställer upp för mig i alla väder. Då började jag fascineras av den där tunnelbaneblicken som man lägger sig till med så fort man stiger in genom de förvånansvärt slamriga dörrarna.
Alla som sitter i en tunnelbanevagn får en flackande blick som inte under några som helst omständigheter får stanna för länge på någon anna person i vagnen. Tänk om det skulle uppfattas som om man stirrade! Det finns ju också vissa som blundar som om de sov, eller de som stirrar ut genom fönstret oavsett vad som är utanför. Man ser inte så mycket spännande genom ett tunnelbanefönster mellan Odenplan och Rådmansgatan.
Om jag inte sitter och tittar ut genom en svart fönster med tom blick är jag definitivt en flackare. Kollar på folk och läser fruktansvärt ointressanta reklamskyltar. Men vad ska man göra. Gratistidningarna erbjuder alltför sällan något intressant att läsa.
Och tänk den dagen då man glömmer sin mp3-spelare. Då måste man ju dessutom lyssna på alla konversationer. Det finns inget jobbigare.
Alla som sitter i en tunnelbanevagn får en flackande blick som inte under några som helst omständigheter får stanna för länge på någon anna person i vagnen. Tänk om det skulle uppfattas som om man stirrade! Det finns ju också vissa som blundar som om de sov, eller de som stirrar ut genom fönstret oavsett vad som är utanför. Man ser inte så mycket spännande genom ett tunnelbanefönster mellan Odenplan och Rådmansgatan.
Om jag inte sitter och tittar ut genom en svart fönster med tom blick är jag definitivt en flackare. Kollar på folk och läser fruktansvärt ointressanta reklamskyltar. Men vad ska man göra. Gratistidningarna erbjuder alltför sällan något intressant att läsa.
Och tänk den dagen då man glömmer sin mp3-spelare. Då måste man ju dessutom lyssna på alla konversationer. Det finns inget jobbigare.
Kommentarer
Trackback
