Vad var det som hände?
Just nu känns det som om jag har celebert besök i huvudet. Tyvärr gick han bort för några år sen, men det hindrar inte honom för att utföra sina konster på insidan av mitt kranium. Jag pratar såklart om dödsryttaren William Arne.
Allt snurrar runt på högvarv efter en sjukt omtumlande förmiddag. Träffade M för en fika idag. Hon har ju precis kommit hem från fyra veckors semester. Precis innan jag gick för att hämta vårt kaffe på fiket sa hon att vi måste prata. Jag har aldrig varit med om en barista som jobbat så långsamt. Tankarna började såklart vandra mot att förhållandet skulle ta slut där och då, på ett fik på Götgatan. Det kändes tråkigt som fan, men samtidigt har jag investerat mindre och mindre energi i förhållandet de senaste månaderna bara för att skydda mig mot just det här tillfället.
Jag fick våra koppar och gick tillbaka till M som satt och väntade vid ett barbord i fönstret. Jag frågade direkt vad det var hon ville säga och efter en liten stund förklarade hon att hon använt semestern till att fundera över vårt förhållande. Hon är inte glad i förhållandet men hon vet inte varför. Det var i sig ingen nyhet eftersom jag känt av de vibbarna från henne ganska länge. Vi ses ju nästan aldrig och när vi väl ses känns det som hon inte vill vara där, vilket jag också tog tillfället i akt att berätta för henne. Vi är såklart båda väldigt ledsna över det, men av någon anledning tycker vi ändå om varandra som fan. Det är skitkonstigt...
Som om inte det var nog klämde hon också ur sig att hon är gravid. Hon väntar mitt barn.
Vilken jävla röra det här blev då.
M har ett fel på livmodern och hon har fått veta att om hon nånsin blir gravid är det inte speciellt troligt att barnet klarar sig förbi tredje månaden. Men hon är redan nu i 11-12 veckan. Det är trots allt en evighet sedan vi hade sex senaste. Måste varit i slutet eller mitten av september. Och eftersom vi hade sex max en gång varannan vecka back then vet vi ju inte heller vilken gång det tog. Fostret kan faktiskt vara ungefär tre månader just nu...
Går allt väl, dvs barnet klarar sig hela vägen, så står vi då inför ett problem. Hon är väldigt osäker på om hon vill vara ihop med mig och jag vet inte hur länge vi kommer att klara av den här relationen. Just nu erbjuder den inte vad jag önskar av en livslång relation. För om vi ska ha en familj är det väl ändå det vi får sikta på.
Just nu finns det inget hellre jag vill än att vi ska ha ett barn ihop, men samtidigt är jag inte speciellt sugen på att sätta ett barn till världen som kommer att födas in i en dödsdömd relation. Jag har själv varit det barnet, och att riskera att mitt eget barn kommer bli en missbrukare och behöva psykoterapi under långa perioder av sitt liv känns inte så uppmuntrande.
Please give a warm round of applause for Willam Arne!
Allt snurrar runt på högvarv efter en sjukt omtumlande förmiddag. Träffade M för en fika idag. Hon har ju precis kommit hem från fyra veckors semester. Precis innan jag gick för att hämta vårt kaffe på fiket sa hon att vi måste prata. Jag har aldrig varit med om en barista som jobbat så långsamt. Tankarna började såklart vandra mot att förhållandet skulle ta slut där och då, på ett fik på Götgatan. Det kändes tråkigt som fan, men samtidigt har jag investerat mindre och mindre energi i förhållandet de senaste månaderna bara för att skydda mig mot just det här tillfället.
Jag fick våra koppar och gick tillbaka till M som satt och väntade vid ett barbord i fönstret. Jag frågade direkt vad det var hon ville säga och efter en liten stund förklarade hon att hon använt semestern till att fundera över vårt förhållande. Hon är inte glad i förhållandet men hon vet inte varför. Det var i sig ingen nyhet eftersom jag känt av de vibbarna från henne ganska länge. Vi ses ju nästan aldrig och när vi väl ses känns det som hon inte vill vara där, vilket jag också tog tillfället i akt att berätta för henne. Vi är såklart båda väldigt ledsna över det, men av någon anledning tycker vi ändå om varandra som fan. Det är skitkonstigt...
Som om inte det var nog klämde hon också ur sig att hon är gravid. Hon väntar mitt barn.
Vilken jävla röra det här blev då.
M har ett fel på livmodern och hon har fått veta att om hon nånsin blir gravid är det inte speciellt troligt att barnet klarar sig förbi tredje månaden. Men hon är redan nu i 11-12 veckan. Det är trots allt en evighet sedan vi hade sex senaste. Måste varit i slutet eller mitten av september. Och eftersom vi hade sex max en gång varannan vecka back then vet vi ju inte heller vilken gång det tog. Fostret kan faktiskt vara ungefär tre månader just nu...
Går allt väl, dvs barnet klarar sig hela vägen, så står vi då inför ett problem. Hon är väldigt osäker på om hon vill vara ihop med mig och jag vet inte hur länge vi kommer att klara av den här relationen. Just nu erbjuder den inte vad jag önskar av en livslång relation. För om vi ska ha en familj är det väl ändå det vi får sikta på.
Just nu finns det inget hellre jag vill än att vi ska ha ett barn ihop, men samtidigt är jag inte speciellt sugen på att sätta ett barn till världen som kommer att födas in i en dödsdömd relation. Jag har själv varit det barnet, och att riskera att mitt eget barn kommer bli en missbrukare och behöva psykoterapi under långa perioder av sitt liv känns inte så uppmuntrande.
Please give a warm round of applause for Willam Arne!
Kommentarer
Trackback
