i shit you not

Allt faller i glömska så även den man en gång älskade mest i hela världen. På lördag ska jag äntligen träffa J som jag var tillsammans med för många år sen. Hon fyllde år för en vecka sen så jag ska ner och fira henne med en förmiddagsfika på lördag. Det ska bli så otroligt kul att träffa henne. Hon är fortfarande lika snygg som då och så vitt jag minns är det en rolig krabat jag kommer att få hänga med i ett par timmar i övermorgon.

Nu var det egentligen inte henne jag syftade på i den inledande meningen, utan jag tänkte berätta en helt sann historia som utspelade sig idag på en av Sveriges järnvägsstationer.

Ett gammalt hederligt InterCity tåg rullar in och en tant kliver på med en väldig massa väskor som hon omsorgsfullt lastar upp på bagagehyllor och stuvar undan bakom stolsryggar. Hon tar av sig både handskar och hatt och hänger upp kappan samtidigt som tåget börjar rulla iväg från stationen. Det är först då hon inser att kvar på plattformen står hennes man sedan många år. Lyckligtvis har han sin rullator som sällskap där i den höstruggiga septemberkvällen, men det är ju samtidigt den som gör att hon alltid är tvungen att hjälpa honom ombord.

Hur fan kan man glömma sin man kvar på plattformen? Ok att man glömmer sina vantar eller en påse godis och en tidning som man just köpt på Pressbyrån. Men sin man? Om M någonsin gör så mot mig ska jag på stående fot börja fila på skilsmässopapper. Det har jag redan lovat henne. Stackars gubbe...



I ain't here to break it
Just see how far it will bend